Historiens romare är framförallt berömda för deras skulpturer, och all världens museum rymmer exempel på romerska statyer och byster. Det är inte på tal om någon stor, originell konst, för i detta hänseende – som i så många andra – hade grekerna nått en sådan perfektion, att romarna inte fann någon ytterligare väg fram utan istället kopierade de grekiska förebilderna. Dock har romerska byster och torson den fördelen framför de grekiska, att de i högre grad avspeglar det personliga uttrycket trots de till synes blinda ögonen.
Därtill kommer romarnas försmak för reliefer, som man minst minst ser på de två antika pelarna (Trajanuskolonnen och Marcus-Aurelius-kolonnen på Piazza Colonna och på Ara Pacis). Men reliefer på utomhusbyggnader är hårt utsatta för väder och vind, och därför är de flesta i rätt dåligt skick. finast är berättelserna om Jerusalems ödeläggelse på insidan av Titusbågen.
Medeltidens stenhuggarkonst hade mest fokus på användbarhet, och det var kyrkokonsten som dominerade där man bland annat hittar utsmyckningar på klostergårdens pelare och valv.
Men med renässansen kom intresset för den figurativa bildkonsten tillbaka, och här är de största namnen Michelangelo som nådde sin största nivå med sin Pietà i Peterskyrkan, och Moses-statyn i San Pietro i Vincoli.
Barockens Italien
Barocken (1600-talet till 1700-talet) gav rika möjligheter för skulpturala uttryck, då arkitekturen på den tiden nästan krävde att de olika vrårna skulle fyllas ut med statyer av olika slag. Här är några av de största namnen Bernini och Borromini, den första var mer vågad, den senare mer återhållsam – men både var specialister på att skapa originella fontäner och Bernini står bland annat för Tritonfontänen i Rom.
Nyklassicismen återvände till personavbildningarna med Canova, vars verk bland annat kan ses i Peterskyrkan; han är genomgående mer monumental än den lite yngre Thorvaldsen, som verkade i Rom nästan hela sitt liv, och vars finaste och mer originella verk ligger som grund inom lerkonsten, inte minst hans reliefer.
Under de senaste 150 åren, är det nästan som att italiensk stenhuggarkonst har försvunnit. Det enda italienskklingande namnet på världskartan är Giacometti, men han var schweizare och var verksam i Paris. Därutöver kan du hitta italiensk skulpturkonst från nyare tid, men den är övervägande utan större konstnärligt intresse.
Mosaikkonsten i Italien
Mosaikkonsten är en genre helt för sig själv, som de antika romarna var mästare i. Den består av en sammanställning av små, färgade stenplattor, som skapar ett mönster, eller – framförallt i den senare historian – figurer. Dessa mosaiker användes framförallt som guldbeläggningar i palats och på badanstalter (där du än idag kan se dem, inte minst på Caracallas Terme). Många av dessa mosaiker har dock tagits bort från deras ursprungliga platser, och finns nu att finna på olika museum, både i och utanför Rom.
Kristendomen “flyttade” mosaiken från golvet till väggen, och genom hela medeltiden smyckade man triumfväggar och bågar med mosaiker, ofta inspirerade från byzantinsk kultur, vilket man framförallt kan se på personernas ovanligt stora ögon, men också med deras tämligen strama attityder. I vissa fall, smyckades också ytterväggar, som bland annat kan ses på kyrkan Santa Maria in Trasteveres fasad. Karaktäristiskt för medeltidens mosaik är att man i vid utsträckning använde guldiga och gyllene stenar, vilket fortsätter in i Renässansen (det kan du t.ex. se på inskrifterna under Peterskyrkans kupol).
Men efter Renässansen slutade med med mosaikutsmyckningarna. Ett isolerat försök på att återuppleva mosaikkonsten hittar man i några målningar i Peterskyrkan – det är på tal om mosaiker utförda med så små stenar att man ska titta väldigt noga för att se att det är på tal om mosaik.
En särskild form av mosaik hittar man i de så kallade cosmatiska golvbeläggningarna, där större marmorplattor är sammansatta i olika mönster. Denna mosaiktyp är uppkallad efter två bröder, som signerade sig med namnet Cosma. De var verksamma i Rom på 1100-talet och har skapat en hel mosaikskola. Du hittar deras och deras efterföljares verk i flera olika romerska kyrkor.
Italiens målarkonst
Målarkonsten var känd redan på förhistorisk tid, men målerier i dess moderna betydelse (stafflimåleriet) har inte överlevererat.
I gengäld har man bevarat tämligen många väggmålningar, först och främst från Pompei, men också i vissa fall från Rom, som i Livias hus på Palatinerhöjden, där du kan se ett av dem genom den låsta dörren. Det är på tal om freskomålningar eller kalkmålningar, det vill säga målningar utförda i vattenfärg på fuktig kalkmur, vilket förklarar varför motiven är målade i relativt starka färger på ljus bakgrund. De äldsta av de antika freskomålningarna, hade geometriska motiv, då de skulle efterlikna marmorbeklädning, men senare gick man över till figurativa freskomålningar (första pompeianska stilen) som i efterhand antog en mer och mer stiliserad karaktär (annan pompeiansk stil). Åskilliga av dessa freskomålningar har av arkeologer grävs fram och flyttats från muren och finns nu på museum i Rom, inte minst på Nationalmuseet.
Den kristna kyrkan övertog freskomåleriet, men de medeltida exemplen är inte i närheten så många i de romerska, som i t.ex. skandinaviska kyrkorna. De flesta av dessa kalkmålningarna är anonyma, men i slutet av medeltiden dyrkas genren av de betydelsefulla konstnärerna Giotto och Fra Ancélico. Det är dock i och med Renässansen, som vi får de bästa exemplen på freskomålningar på hög konstnärlig nivå, med Rafaels utsmyckning av loggian och stanzerna i Vatikanen.
Det självständiga måleriet uppstod på medeltiden i kyrkligt sammanhang, där man i huvudsak målade på trä, bland annat på utsidan av altaret och på vissa krucifix. Men målningar att hänga på väggen verkar först ha uppstått med Cimabue och Giotto i slutet av 1200-talet och deras verk är framförallt knutna till Toscana.
Renässansen – den italienska storhetstiden
Den italienska konstnärliga storhetstiden ligger i Renässansen, med namn som Botticelli (Venus födelse, Uffizierna i Florens), Leonardo da Vinci (Mona Lisa, Lovren i Paris) och Rafael (Den Sixtinska Madonnan, Dresden) – alla från tiden runt 1500. Den efterföljande generationen, kallade manieristerna, förde vidare Renässansens principer utan att lägga samma stora genialitet i konsten. Det gäller t.ex. Rafaels elev, Giulio Romano, och norditalienaren Il Parmigiano, men i övrigt är manierismen framförallt knuten till Florens. Utanför Italien räknas Fontainebleau-skolan i Frankrike vara manieristisk, och den grekisk-spanske konstnären El Greco anses också stå nära denna skola. I Rom, såväl som i Venedig, utvecklade Renässansen sig däremot i riktning mot Barocken.
På 1600-talet och den första halvan av 1700-talet, dominerades Italiens helt av Barocken, och i Rom är det framförallt de två mycket oliksinnade mästarna Carracci, som sökte dig tillbaka mot Renässansen, och Caravaggio, som var mer naturalistisk präglad, som dominerade epoken. Under denna period verkar de klassiska tendenserna från andra konstarter inte riktigt hitta fäste inom målerikonsten, liksom man inte kan tala om några större italienska rokokomålare.
Italiensk målerikonst de senaste 200 åren, är av rätt ringa betydelse i internationellt sammanhang, och den som besöker Museet för Modern Konst, kommer att stöta på namn som av allmänheten är rätt okända – kanske med rätta. Mest känd är surrealisten De Chirico och Modigliani som dock utförde alla sina verk i Paris.
Läs mer om Italien och hitta din kulturresa till landet här
Välkommen till Escapeaway. Hos oss kan du skräddarsy din resa efter dina önskemål, vare sig det gäller direktflyg eller flyg med mellanlandning. Dessutom kan du välja bland våra noggrant utvalda hotell.
Pssst….glöm inte att kolla in våra unika Hideaways hotell. För att bäst kunna utforska området du planerar att besöka, rekommenderar vi att du hyr en bil.
Vill du få semesterinspiration, förmånliga erbjudanden och spännande resetips? Klicka här för att prenumerera på vårt nyhetsbrev.
>>> Läs mer om Escapeaway
>>> Läs mer om våra Hideaways hotell
