Få platser i världen kan se tillbaka på en så spännande och omtumlande historia som Syditalien. Greker, fenicier, romare, byzantiner, araber, normander, tyskar, fransmän och spanjorer har alla influerat platsen, och lämnat efter sig ett kulturellt arv som ger Italiens södra regioner en helt unik och särpräglad charm.
Historiska höjdpunkter
I centrum av Syditaliens historia, står den stat som fick området att blomstra som störst – normandernas kungarike Sicilien på 1100-talet; samt den stat som betecknas som områdets sista blomstrande, självständiga stat – kungariket Bägge Sicilierna på 1700-1800-talen. Det går 800 år från att normanden Roger I åkte från Kalabrien till Messina år 1060, och förde arabernas dominans över Sicilien till förfall, till den italienska frihetshjälten Giuseppe Garibaldi år 1860 åkte från Genova till Sicilien, erövrade Palermo, och via Messina tog sig till Kalabrien där han besegrade bourbonernas och dess dominans över området var över. Men området har bevarat sin egen identitet, och den märks av än idag.
Syditaliens historia innan normanderna
Historien innan den normandiska erövringen på 1000-talet, är också rik och levande. Då Sicilien gör intåg i historien för cirka 2500 år sedan, är ön uppdelad mellan fenicierna i väst och grekerna i öst, med Palermo respektive Syrakus (Siracusa) som de viktigaste städerna. Grekerna var också det folkslag, som var ledande i den södra delen av det italienska fastlandet, där de hade anlagt städer som Neapolis (Neapel), Poseidonia (Paestum) och Rhegion (Reggio) – platser där du fortfarande kan se spännande spår av deras förfinade kultur. Det var dock romarna, som för första gången enade hela området på 200-talet f.Kr. Därefter var området för en del av Romarriket, sedan av det Byzantinska Riket, fram tills de två områdenas vägar skiljdes åt vid den arabiska erövringen av Sicilien på 800-talet.
Upprepande byzantinska erövringsförsök av Sicilien mellan år 800-1000 slog fel; det var istället normanderna som lyckades göra Sicilien till en del av den kristna världen igen. Men mycket av den arabiska kulturen överlevde under deras upplysta och toleranta styre, och det ledde till en högst egendomlig kombination av västlig och östlig (arabisk och grekisk) kultur. Normanderna var inte endast toleranta, utan också mycket ambitiösa. Medlemmarna av deras dynasti, Hauteville (Altavilla på italienska), som härstammade från Cotentinhalvön i Normandie, sträckte sig redan på 1000-talet efter kejsartronen i Byzans, och deras invasion på Balkan strandsattes i Makedonien. Det fick dem dock inte att uppgivet ge upp. Hertug Bohemond av Tarent, som deltog i det Första Korståget (1096-1099), nyttjade händelsen till att upprätta ett normandiskt furstendöme i Antiochia i Syrien, en av de mest seglivade korsfararstaterna, även om han själv avslutade sitt liv som krigsfånge.
Roger II erövrar Syditalien
År 1130 lät normanden Roger II sig kronas till Kung av Sicilien. Han förde in hela Syditalien under sitt herradöme och upptog på många punkter byzantinska hovceremonier. Normanderna skaffade sig vid erövringståget till området runt Korinth i Grekland, både mullbärsträd och silkesmaskar, och Sicilien utvecklade en betydande silkesproduktion – något det Byzantinska Riket fram tills dess hade haft monopol på.
Roger II importerade också byzantinska mosaikkonstnärer för att smycka hans kyrkor med tidens främsta och kostbara kyrkokonst. Arkitekturen påminde däremot mer om den hemma i Normandie, och taken utfördes ofta av araber i muslimsk stil. Allra starkast slår den arabiska inspirationen igenom i palatset La Zisa i Palermo, som byggdes av Roger IIs efterföljare Wilhelm I.
Henrik VI övertar kungariket i Syditalien
Mot slutet av 1100-talet, kom kungariket i händerna på sonen av den tysk-romerska kejsaren Frederik I Barbarossa, nämligen Hohenstaufen Henrik VI, genom dennes äktenskap med den sista riktiga familjemedlemmen i Hauteville, Constanza. Henrik VI var tysk, men han övertog helt och hållet Hauteville-släktens ambition om att erövra Konstantinopel, och att således själv bli kejsare där. Han utrustade en stora flotta på Sicilien, men tvingades själv avstå från invasionsresan på grund av sjukdom. Han lämnade en omyndig son efter sig, Frederik II, som påven i Rom skulle hålla sin beskyddande hand över, men denna – den myndige påven Innocens III – var mer intresserad av att skilja kejsarriket från Sicilien, än att hålla ihop den unga tronföljarens land.
Frederik II av Hohenstaufen lyckades likväl att samla sina föräldrars land och att bli krönt till både Siciliens kung, och det Tysk-Romerska Rikets kejsare. I hjärtat förblev han dock mer syditalienare än tysk, och spendera helst sin tid på Sicilien eller i Apulien. Frederik II var en hård och barsk härskare, vilket bland annat ledde till en strid med han äldste son, Henrik, vilket ledde till sonens tragiska död. Men i andligt hänseende, var Frederik II öppen och fördomsfri, och han hov blev en sista blomstringstid för den särpräglade normandisk-sicilianska kulturblandningen mellan väst och öst, nord och syd.
Karl av Anjou blir kung av Sicilien
Frederik II strid med påveämbetet ledde till bannlysning av påven, och år 1245 avsatte påven honom som formell kejsare. Det tog Frederik II dock lätt, men påveämbetet, som på din tidpunkten dominerades av franska intressen, förföljde hans arvingar då han dog år 1250. Påvarnas verktyg, var en yngre broder till den franska kungen Ludvig den Helige, Karl av Anjou (också kallad Karl I av Neapel), greve av Provence. Denna besegrade och dödade Frederiks son Manfred år 1266, och lät tillfångata och mörda den sista Hohenstaufen, den unga och populära sonsonen Conrad, år 1269. Därefter var Karl av Anjou obestridd konung över Neapel och Sicilien, den sistnämnda platsen styrde han som ett biland från Neapel, vilket inte gjorde hans hårde styre populärt bland öns befolkning – de kände sig våldsamt utmanade av de franska ockupationsstyrkornas arrogans.
Karl upptog, med påveämbetet i ryggen, sina normandiska och tyska föregångares östpolitik. Henrik VI hade förberett en expedition mot Konstantinopel, men förhindrades att utforska området på grund av sjukdom, och senare sin död. Frederik II hade varit mer intresserad av att återvinna Jerusalem, vilket han lyckades med, och ledde till att de sicilianska kungarna lade till Kungen av Jerusalem i sina titlar. Karl återupptog drömmen om en erövring av Konstantinopel, och samlade ihop en stor flotta på Sicilien. Denna gång var det dock inte sjukdom, utan ett uppror, som förhindrade planerna. Vid en helt hemlig sammansvärjning, som spände från Konstantinopel till Barcelona och hade de otillfredsställda sicilianarna som naturlig mittpunkt, lyckades man driva det angiovinska styret på Sicilien till förfall.
Det började med ett blodbad i Palermo runt påsk 1282, den så kallade Sicilianska aftonsången, som följdes upp av en invasion från Katalonien-Aragonien där den dräpta kung Manfreds svärson, Pere III, var kung. Katalanerna mottogs som befriare, och Karl av Anjou tvingades ge upp både Sicilien och planerna om ett fälttåg till Konstantinopel. Han upprätthöll dock herradömet över det syditalienska fastlandet med Neapel som huvudstad, och kallade sig fortsatt för Kung av Sicilien. Han dog redan år 1285, för övrigt samma år som Pere III av Aragonien, som hade tvingats acceptera att Sicilien kommit att kallas Kungariket Trinacria, ett namn som hänvisade till öns trekantiga form. Det var först efter år 1300, som kungarna i Neapel erkände att Sicilien hade blivit ett självständigt kungarike.
Anjou-släkten regerade vidare i Neapel, och vann på 1300-talet också den ungerska tronen. Den lämnade först och främst borgar efter sig, som den stora borgen vid hamnen i Neapel, Castel Nuovo. Men på 1400-talet miste angiovinerna först Ungern, och senare Neapel själv, då släkten dog ut med drottning Jeanne II år 1435. Därefter förenades kungariket Neapel, bortsätt från perioden 1458-1508, med Sicilien som hade blivit del av Aragonien och var därmed en del av Spanien genom unionen mellan Aragonien och Castilien år 1516.
Syditalien regeras av de spanska Habsburgarna
Under de spanska Habsburgarna regerades kungarikena Neapel och Sicilien av spanska vicekungar, som normalt sätt residerade i Neapel. Spanjorerna byggde många vackra byggnader på 1500- och 1600-talen, inte minst efter ett våldsamt jordskalv i slutet av 1600-talet. Ekonomiskt och politiskt, var perioden däremot mest präglad av stagnation och återupptagna uppror, som slogs brutalt ner. Den kroniska underutvecklingen av området (som ändrats först på allvar de senaste 20 åren), härstammar framförallt från tiden under spanskt styre. År 1700 dog Habsburgarna ut i Spanien, och både Frankrikes kung Ludvig XIV och den österrikiske, Habsburgiska kejsarsonen Karl, gjorde krav på arvet.
Resultatet av det Spanska Tronföljdskriget 1701-1713, blev en uppdelning av det spanska landet. Ludvig XIVs sonson Philip V fick de spanska kärnländerna och kolonierna, de österrikiska Habsburgarna fick Belgien, Sardinien och Neapel, och hertigen av Savojen – som hade kämpat på den österrikiska sidan – fick Sicilien med kungatiteln. Då sicilianarna emellertid aldrig accepterade deras nya kung, bytte han år 1720 Sicilien mot Sardinien, som därmed upphöjdes till kungarike. Därmed var Neapel och Sicilien återigen förenade, men nu som österrikiska biländer.
Karl III av Spanien kommer till makten
Ett nytt tronföljdskrig, det polska mellan 1733-1734, ledde till att den österrikiske kandidaten sattes på den polska tronen, men i gengäld tvingades Österrike överlämna Syditalien till den spanska bourbonerna. Denna gång blev området emellertid inte spanskt biland, utan ett självständigt dubbelrike under den spanske prinsen, som antog namnet Kar III av Spanien. Det var dock först år 1737 som han vann slutgiltig militär kontroll över hela området.
Karl III var en duktig och upplyst härskare med stora ambitioner. Därför skulle han nyupprättade rike ha präktiga, moderna palats och resultatet blev Capodimonte på ett höjddrag över Neapel samt Caserta norr om staden; båda praktbyggnader i särklass. Karls herradöme varade dock endast till 1759, då han fick överta den spanske tronen efter sin barnlösa halvbroders död, och istället fick lämna över Neapel och Sicilien till sin yngre son Ferdinand IV (på Sicilien Ferdinando III).
De reformer, som Karl III har satt igång i det bakåtriktade landet, stagnerade nu, och Ferdinand IVs regeringstid blev framförallt anmärkningsvärd på grund av tre saker: längden, öppnandet av det arkeologiska museet i Neapel, och det faktum att kungen miste Neapel hela två gånger – år 1799, då staden kom under en franskdominerande republik, och år 1806-1814, då kungariket Neapel av kejsare Napoleon I gavs till hans brorson Josef, och därpå till hans svåger marksal Joachim Murat.
Det var således endast en kort period som bourbonerna residerade på Sicilien, skyddade mot fransk invasion av den engelska flottan. Det passade sicilianarna bra, då de var trötta på att styras av Neapel. Men efter Napoleons och Murats fall år 1814, försvann öns formella status som självständigt kungarike: år 1816 upprättades kungariket Bägge Sicilierna som ett enhetligt rike, varpå Ferdinand IV/III ändrade sitt namn till Ferdinand I.
Detta gjorde emellertid allt ont värre. Redan år 1820 reste sicilianarna sig upp till uppror, vilket upprepades år 1830 och 1848. Det var faktiskt så, att de vågor av nationella och liberala revolutioner som sköljde över Europa år 1830 och 1848, båda startade på Sicilien. Men i båda fall nedkämpades upproren av de neapolitanska styrkorna.
Allt var dock inte negativt i Kungariket Bägge Sicilierna. Det var en blomstrande musik- och operamiljö, men framförallt blomstrade arkeologin. Det var under bourbonernas period, som betydliga delar av Pompei och Herculaneum grävdes ut, vilket fick enorm betydelse för hela den europeiska civilisationen. De romerska stilarterna vardesattes och efterliknades så långt bort som i Danmark, Norge, Ryssland och USA. Men Syditalien var också rikt på minnen från den grekiska tiden, inte minst tempelkomplexen i Paestum och Agrigento,
Sicilianarna frigör sig från bourbonerna
Det var först 1860 som sicilianarna lyckades frigöra sig från de hatade bourbonerna. Det skedde, då frihetshjälten Garibaldi landade sin styrka på västra Sicilien år 1860, och slog ut kungens lokal truppen, varpå han erövrade Messina och drog vidare til fastlandet. Några av de lokala invånarna hoppades på skapandet av en självständig siciliansk eller siciliansk-neapolitansk stat, men Garibaldi övergav sina erövringar till Sardiniens kung Vittorio Emanuele II med avseende att skapa en gemensam italiensk stat.
Resultatet blev faktiskt, att Sicilien blev ännu mer marginaliserat än under bourbonerna. Nu var deras huvudstad inte längre Neapel, utan först Turin, sedan Florens, och till sist Rom. Syditalien blev återigen ett biland till ett politiskt och ekonomiskt starkare grannland.
Fursten Giuseppe Tomasi di Lampedusa har i romanen Leoparden (Il Gattopardo) återgett en stark bild av det tillbakagående, men fascinerande feodala samhället på Sicilien efter föreningen med Italien, genom ett porträtt av en siciliansk högadelsman och godsägare runt 1860, som också tolkades på ett oförglömligt vis av Burt Lancaster i filmen med samma namn. Det verkade länge som, att ön för alltid skulle vara kvar i denna tillbakagående status, som bara har blivit starkare genom maffians grepp om samhället.
Maffian och Mussolini i Syditalien
Maffian är ett begrepp, som är yngre än vad man normalt sätt tror. Det existerade hemliga sällskap under bourbonerna, men det var framförallt efter enandet av italien, som de spridde sig i Syditalien med flera organisationer – den mest kända på Sicilien, och en annan i Kalabrien. Då fascisten Benito Mussolini tog makten i Italien i en kupp 1923, gjorde han vad jan kunde för att eliminera maffian, men det lyckades dock aldrig, och då amerikanarna gick i land på Sicilien år 1943, utan att möta vidare motstånd, skyldes detta bland annat på samarbetet med maffian som hade förmedlats via maffiakollegor i USA. Därför kunde erövringen av själva ön genomföras på endast 40 dagar. Och resultatet var förbluffande: endast 15 dagar efter invasionen avsattes Mussolini, och Italien sökte fred med de allierade.
Kamperna i Syditalien under Andra Världskriget
Men tyskarna klamrade sig fast – på det italienska fastlandet mötte de allierade styrkorna större motstånd, även om också kämparglöden hos italienarna här kunde förbises. När kamperna i Syditalien likväl blev allvarliga, skyldes detta på tyskarnas ihärdiga försök att förhindra de allierades frammarsch genom Italien mot deras Tredje Rike. Efter 35 dagars hård kamp med de tyska styrkorna, stabiliserades fronten vid Volturnofloden norr om Neapel den 3 oktober 1943 – staden själv, hade fallit två dagar tidigare. Syditalien blev därmed, tillsammans med Sardinien som de tyska trupperna hade rammat den 20 september samma år, det första området i Italien, som kom under allierad kontroll. Allierade flygbomber hade tidigare gjort stor skada på de syditalienska storstäderna, men den relativt snabba erövringen innebar att Syditalien led mindre skada än många andra platser i centrala Italien – bortsätt från Messina och Reggio Calabria.
Mussolinis fall ledde dock inte till ett upphör av missnöjet på Sicilien – det var fortfarande stort missnöje med att man nu styrdes från Rom. För att delvis tillmötesgå sicilianarna, upprättade man 1946 ett lokalt självstyre med eget demokratiskt valt lokalparlament på Sicilien, vilket första gången sammanträdde år 1947.
Syditalien i modern tid
Sedan dess har hela Italien delats upp i regioner, även resten av Syditalien. I sig själv har dessa ändringar dock inte haft någon märkbar inverkan på områdets underutveckling. Det har i gengäld det senaste EU-programmet för stöttande av regioner haft, något som inte minst turismen fått glädje av. Under de senaste åren har man också utvecklat en större kunskap om att bygga ordentligt, och bevara kulturarv och natur, vilket är märkbart för den som har rest i Syditalien de senaste 40 åren. Området känner sig fortfarande mer eller mindre glömt av Rom och norra Italien, men det har bara lockat till sig EUs uppmärksamhet. Det är inte märkligt, att många av Syditaliens invånare ser EU som starkare, på grund av att de har en nationalstat som inte har tagit dem till sitt hjärta.
Idag bjuder Syditalien på fantastiska kulturminnen, en spännande natur, fantastisk mat och vin, och en gästfri befolkning som inte minst i Neapel och i Palermo är mäkta stolta över sitt kulturarv. Såldes stor minnet om normanderna fortfarande förbluffande starkt i Palermo, trots att det har gått 700 år sedan dynastin Hauteville dog ut.
Hitta din resa till södra Italien här
Välkommen till Escapeaway. Hos oss kan du skräddarsy din resa efter dina önskemål, vare sig det gäller direktflyg eller flyg med mellanlandning. Dessutom kan du välja bland våra noggrant utvalda hotell.
Pssst….glöm inte att kolla in våra unika Hideaways hotell. För att bäst kunna utforska området du planerar att besöka, rekommenderar vi att du hyr en bil.
Vill du få semesterinspiration, förmånliga erbjudanden och spännande resetips? Klicka här för att prenumerera på vårt nyhetsbrev.
>>> Läs mer om Escapeaway
>>> Läs mer om våra Hideaways hotell
