När fotbollsfebern rasar i Italien

Fotbollsflagga
Fotbollsfebern rasar i Italien. Foto: Louise Laurenius ©

När det italienska landslaget – Gli Azzurri – är på gräsplanen, kommer de stora känslorna fram hos italienarna. Och när de vinner en match i t.ex. EM eller i VM, har glädjen inga gränser. Stora känslor, och stark samhörighet, är något som Gli Azzuri lockar fram hos sina följeslagare…

Vareviga dag sedan årtal tillbaka kastar människor mynt i Roms berömda fontän, Fontana di Trevi, medan de uttalar ett ”arrividerci Roma” (på återseende Rom). Och endast ett litet fåtal vågar göra det förbjudna att bada i rokoko-bassängen. Men en varm juliafton år 1994, när kvällen var präglad av en nästan religiös stillhet, med människotomma gator, bröt det plötsligt ut ett vrål från de öppna fönstren mot Trevi-torget i Roms centrum. På en bråkdels sekund fylldes fontänens vatten av euforiska, badande italienare, vilka bara några få minuter tidigare fått uppleva Italien gå vidare till semifinalen i VM 1994. Och även för ett anti-fotbollsfan som jag själv, var det närmast omöjligt att inte ryckas med av glädjen och känslan av samhörighet.

Melodrama

När italienarna spelar fotboll, får känslorna fritt spel. Och att se en av deras landskamper, är som att vara åskådare till ett italienska melodrama. Det är avund när konkurrenterna leder; glädje när favoritspelaren skjuter bollen i mål; passionnär skytten träffar perfekt, frustration när Italien riskerar att förlora, vrede när domaren är orättvis och slutligen vidskepelse när spelarna gör korstecknet innan matchen – eller när de gör en vidskeplig handling, som när den Italienska tränaren Trappatoni höll sitt finger i en flaska vigvatten under EM 2004 i hopp om att det skulle få hans lag att vinna.

Fodboldkamp i Italien
Fiorentina möter AC Milan under Zlatans tid i det sistnämnda laget. Foto: Louise Laurenius ©

Under EM och VM uppnår såväl Gli Azzuri (smeknamnet på det italienska landslaget) som tränaren hjältestatus, trots att många av dem blir lite för temperamentsfulla under matchen – som t.ex. Totti som spottade den danska fotbollsspelaren Christian Poulsen i huvudet under EM 2004, eller Materazzi, som enligt sägnen sa något otvivelaktigt elakt om den franska fotbollsspelarens mamma och syster under VM 2006 – för att han kände sig provocerad… (vilket dock slutade med att Zidane fick rött kort för att han som följd stångade in huvudet i Materazzi). Men detta ändrar inte på den italienska befolkningens glamorösa bild av spelarna. För, att det blir hetsigt är helt acceptabelt, och en ganska naturlig reaktion hos en italienare som är pressad – inom lagens ramar, naturligtvis!

Den positiva stämningen vänder dock snabbt, om en spelare i en avgörande straffspark skjuter bollen fel och missar målet, eller i värsta tänkbara situation gör ett självmål. Och vägen ner från piedestalen går blixtsnabbt. Och skulle det gå riktigt dåligt så beskylls också tränaren. Efter de första EM-matcherna år 2008, fick den italienska tränaren Donadoni några hårda ord med sig på vägen i de italienska medierna, för att det italienska laget inte levde upp till förväntningarna man hade på laget som blev världsmästare två år tidigare.

Tilskuere til italiensk fodboldkamp
Italienska fotbollsåskådare kan ibland verka hypnotiserade av matchen som pågår framför deras ögon… Foto: Louise Laurenius ©

Fotboll är en passion som de flesta italienska (framförallt) män delar. Och därför tar det dem så hårt när deras landslag, eller favoritlag i Serie A, spelar dåligt. Den besvikelsen som italienarna känner vid nederlag efter nederlag, har också fött tankar om korruption inom själva fotbollssystemet. Och inte helt utan grund, för år 2005 ledde den italienska fotbollsskandalen till stora rubriker i landets alla tidningar, då det kom fram att presidenten för Genovas lag hade mutat en motståndarklubb med två miljoner för att förlora, så att hans eget lag kunde gå upp i Serie A. Flera liknande fall har uppmärksammats under åren som följt.

Drenge spiller fodbold i Italien
Pojkar som spelar fotboll i Italien

Gemenskap

En italiensk man, med respekt för sig själv, följer de matcher hans favoritlag spelar, helg efter helg efter helg. Och om han inte sitter i baren på söndagen, med en av de tre italienska sportbladen, eller på stadion för att se en match, så har nog hans hustru för en gångs skull lyckats övertala honom att följa med på söndagspromenaden. Med det är inte anledning nog till att inte följa med i sportresultaten, och därför ser man många gånger italienska män med hustrun under armen, och en miniradio i örat…

Fotbollskulturen avspeglar på många sätt det italienska samhället, med alla dess interna intriger som fortfarande existerar, t.ex. mellan norra och södra Italien. Genom fler århundraden krigade de dåvarande italienska staterna mot varandra. Och det gör italienarna fortfarande, när de möts på fotbollsplanen. Några med mer humor än andra. De senaste åren har det tyvärr varit flera tillfällen då våld och bråk uppstått vid matcherna, och det är inte ovanligt att polisen måste rycka in och skapa ordning och reda.

Men när det är dags för EM- eller VM-matcher, då förenar sig italienarna med varandra och ser för en gångs skull bort från var i landet spelarna kommer ifrån, och vilket lag de normalt sätt spelar för. Nu är det ett gemensamt Italien som är i spel. Även om känslan av gemenskap och samhörighet som regel är närmast icke-existerande i ett splittrat land som Italien, kan en landskamp samla italienarna och ge dem en känsla av en nationell identitet.

Skriven av
Mer från Marcus

Mina favoritstäder vid Gardasjön

Gardasjön har sedan länge fått fäste som en populär semesterdestination i Norditalien,...
Läs mer

Kommentera

Din email-adress kommer inte visas. Obligatoriska fält är markerade med *